Tillbaka efter minihelgen
Slut på föreläsningsfria veckan då. Ska försöka summera det lite kort.
På fredagskvällen hoppade jag på Viking Line färjan till Långnäs. På vägen träffade jag en gammal bekant från lusse. Egentligen har vi inte pratats så mycket förut, men när man sitter o har tråkigt på en färja så går tiden enormt mycket snabbare om man har nån att prata med. Som en bonus lärde jag också känna dennas kompis, så jag fick t.o.m nya bekantskaper. Livet är ganska intressant ibland.
På lördagen var det en sväng in till köpmannamässan med familjen(minus farsan då han bor ute i skärgården). Vet väl inte om jag kan kommentera den något extra, var väl som mässor brukar vara. En lustig anekdot var dock ett tillfälle då vi gick förbi ett stånd med direktlotter. På hyllorna fanns det massor av små kramdjur av diverse slag. Då fick morsan för sig att köpa 3 lotter. På förhand hade hon bestämt att Mia (hennes tax) skulle få vadhelst vi vann. Vad vinner man ju då om inte en stor nalle ca 40cm hög! Nåväl, Mia var nöjd när vi kom hem iallafall.
Resten av veckan var det mest chillande, se på tv och umgås med familjen. Det känns verkligen härligt när man träffar dom så sällan nuförtiden. För att inte tala om den charmerande lilla Mia, en riktig personlighet! Ska försöka skaffa fler bilder om jag får möjlighet.
Onsdagkvällen bar det av till Brändö. Torsdagen var åter chill/tentläsningsdag. Fredagen åkte jag och farsan in till Åbo, jag hade en matematiktent att skriva. Tenten överstökad, jag och farsan uträttar lite ärenden.
Kring 3-4 tiden nån gång på eftermiddagen, får farsan ett telefonsamtal. Först ser han lite fundersamt på numret som ringer, sen får han ett överraskat uttryck i ansiktet. Det visar sig att hemvården hittat farmor kallsvettig och kraftlös liggandes hemma på golvet. Hon har inget minne av hur händelsen gått till och blodvärdena är ganska dåliga. Pulsen hade tydligen varit nere i 40 och blodtrycket i över 200.
Tystnad.
Jag kände en kyla sprida sig i kroppen.
Farmor är kring 70 år gammal med svår reumatism och benskörhet. Orsaken till att vi åkt till Östra Nyland så ofta som vi gjort, är främst för att träffa på henne, då hon annars är ganska ensam. Besök ungefär en gång i veckan men annars inte många glädjeämnen kvar då vi är den närmsta släkten hon har kvar. Hon som suttit barnvakt åt mig och min bror när vi kommit hem från skolan, på den tiden när föräldrarna drev sin egna firma. Nu är hon på sjukhus och i ganska dåligt skick. Vi besökte henne på lördagseftermiddagen. När vi kom in kan man endast beskriva hennes ansiktsuttryck när hon såg mig och brorsan, med ordet "jaha". Varenda gång när vi träffat henne förut, under alla år, så har hon reagerat med samma glädje som en hund som hälsar på husse som kommit hem från jobbet. Nu möts vi av ett ansikte som uttrycker "jaha". Med svag rosslig röst så frågar hon endast "Har ni inga pappa med er?". Farsan var just då och pratade med en av sjuksköterskorna om hennes tillstånd och vilka mediciner hon haft. Efter en stund kommer han också in och möter ungefär samma ansiktsuttryck. Hon är väldigt trött och det är svårt att urskilja vad hon säger. Vi försöker prata om vädret och händelser, det vanliga, men det märks att hon är desorienterad och oklar i huvudet. Vid ett tillfälle ber hon farsan gå o sätta på kaffet, trots att vi sitter på sjukhuset. Hon har svårt att minnas vad som hänt för en stund sedan och vad som ska hända senare.
Det är verkligen sorgligt att se en människa man känt så länge i ett sådant svagt och nästan förnedrande tillstånd.
Dagen efter var hon om möjligt ännu tröttare. Vi träffade henne kring halv två tiden på eftermiddagen och vi var snart på väg tillbaka till respektive ställen(jag till åbo, farsan och brorsan till åland). Den här gången så sov hon med tunga rosslande andetag. Försiktigt väcker vi henne för att prata lite. Direkt när hon ser oss så får hon iväg ett svagt leende, men orkar inte fokusera så länge. Det är nästan omöjligt att urskilja vad hon säger, men vi lyckades iallafall tyda om att hon var medveten om gårdagens besök, samt att hon fått ett besök senare samma kväll. Fastän hon är fysiskt tröttare är hjärnan iallafall någorlunda klar. Dock så hinner vi inte vara där så länge, då farsan är tvungen att hinna med kvällsfärjan.
Idag har hon tydligen mått lite bättre, hon har orkat sitta och hon blandar inte längre ihop sig. Rösten är fortfarande inte sig lik, men en förbättring iallafall. Vi får väl se hur det går...
För övrigt så är det tillbaka till plikterna i åbo. Vårmötet med sitz är på kommande till onsdagkvällen. I skrivande stund är det 41 personer anmälda, varav ungefär 40% av det motsatta könet. Ska bli intressant att få träffa lite nya människor. Vilket ju sannerligen kommer att bli kul med DÖMD i nästa vecka.
Livet fortsätter slänga ut överraskningar...
-Bear
På fredagskvällen hoppade jag på Viking Line färjan till Långnäs. På vägen träffade jag en gammal bekant från lusse. Egentligen har vi inte pratats så mycket förut, men när man sitter o har tråkigt på en färja så går tiden enormt mycket snabbare om man har nån att prata med. Som en bonus lärde jag också känna dennas kompis, så jag fick t.o.m nya bekantskaper. Livet är ganska intressant ibland.
På lördagen var det en sväng in till köpmannamässan med familjen(minus farsan då han bor ute i skärgården). Vet väl inte om jag kan kommentera den något extra, var väl som mässor brukar vara. En lustig anekdot var dock ett tillfälle då vi gick förbi ett stånd med direktlotter. På hyllorna fanns det massor av små kramdjur av diverse slag. Då fick morsan för sig att köpa 3 lotter. På förhand hade hon bestämt att Mia (hennes tax) skulle få vadhelst vi vann. Vad vinner man ju då om inte en stor nalle ca 40cm hög! Nåväl, Mia var nöjd när vi kom hem iallafall.
Resten av veckan var det mest chillande, se på tv och umgås med familjen. Det känns verkligen härligt när man träffar dom så sällan nuförtiden. För att inte tala om den charmerande lilla Mia, en riktig personlighet! Ska försöka skaffa fler bilder om jag får möjlighet.
Onsdagkvällen bar det av till Brändö. Torsdagen var åter chill/tentläsningsdag. Fredagen åkte jag och farsan in till Åbo, jag hade en matematiktent att skriva. Tenten överstökad, jag och farsan uträttar lite ärenden.
Kring 3-4 tiden nån gång på eftermiddagen, får farsan ett telefonsamtal. Först ser han lite fundersamt på numret som ringer, sen får han ett överraskat uttryck i ansiktet. Det visar sig att hemvården hittat farmor kallsvettig och kraftlös liggandes hemma på golvet. Hon har inget minne av hur händelsen gått till och blodvärdena är ganska dåliga. Pulsen hade tydligen varit nere i 40 och blodtrycket i över 200.
Tystnad.
Jag kände en kyla sprida sig i kroppen.
Farmor är kring 70 år gammal med svår reumatism och benskörhet. Orsaken till att vi åkt till Östra Nyland så ofta som vi gjort, är främst för att träffa på henne, då hon annars är ganska ensam. Besök ungefär en gång i veckan men annars inte många glädjeämnen kvar då vi är den närmsta släkten hon har kvar. Hon som suttit barnvakt åt mig och min bror när vi kommit hem från skolan, på den tiden när föräldrarna drev sin egna firma. Nu är hon på sjukhus och i ganska dåligt skick. Vi besökte henne på lördagseftermiddagen. När vi kom in kan man endast beskriva hennes ansiktsuttryck när hon såg mig och brorsan, med ordet "jaha". Varenda gång när vi träffat henne förut, under alla år, så har hon reagerat med samma glädje som en hund som hälsar på husse som kommit hem från jobbet. Nu möts vi av ett ansikte som uttrycker "jaha". Med svag rosslig röst så frågar hon endast "Har ni inga pappa med er?". Farsan var just då och pratade med en av sjuksköterskorna om hennes tillstånd och vilka mediciner hon haft. Efter en stund kommer han också in och möter ungefär samma ansiktsuttryck. Hon är väldigt trött och det är svårt att urskilja vad hon säger. Vi försöker prata om vädret och händelser, det vanliga, men det märks att hon är desorienterad och oklar i huvudet. Vid ett tillfälle ber hon farsan gå o sätta på kaffet, trots att vi sitter på sjukhuset. Hon har svårt att minnas vad som hänt för en stund sedan och vad som ska hända senare.
Det är verkligen sorgligt att se en människa man känt så länge i ett sådant svagt och nästan förnedrande tillstånd.
Dagen efter var hon om möjligt ännu tröttare. Vi träffade henne kring halv två tiden på eftermiddagen och vi var snart på väg tillbaka till respektive ställen(jag till åbo, farsan och brorsan till åland). Den här gången så sov hon med tunga rosslande andetag. Försiktigt väcker vi henne för att prata lite. Direkt när hon ser oss så får hon iväg ett svagt leende, men orkar inte fokusera så länge. Det är nästan omöjligt att urskilja vad hon säger, men vi lyckades iallafall tyda om att hon var medveten om gårdagens besök, samt att hon fått ett besök senare samma kväll. Fastän hon är fysiskt tröttare är hjärnan iallafall någorlunda klar. Dock så hinner vi inte vara där så länge, då farsan är tvungen att hinna med kvällsfärjan.
Idag har hon tydligen mått lite bättre, hon har orkat sitta och hon blandar inte längre ihop sig. Rösten är fortfarande inte sig lik, men en förbättring iallafall. Vi får väl se hur det går...
För övrigt så är det tillbaka till plikterna i åbo. Vårmötet med sitz är på kommande till onsdagkvällen. I skrivande stund är det 41 personer anmälda, varav ungefär 40% av det motsatta könet. Ska bli intressant att få träffa lite nya människor. Vilket ju sannerligen kommer att bli kul med DÖMD i nästa vecka.
Livet fortsätter slänga ut överraskningar...
-Bear
Kommentarer
Postat av: Nadja
Usch vad hemskt med din farmor. Hoppas verkligen att hon blir bättre även om det ser mörkt ut just nu. Hon är ju "bara" 70 ändå så man hoppas hon får leva flera år till. Säg bara till om du vill snacka jag kan vara seriös ibland också. =)
Postat av: gxqadungxq
Okecoxa evi iz siwifiziya pexe dohi eq, ahovu ayimuriqaz ezijos zokoze cuga.
Trackback
